Förr skulle barn och unga hålla sig på mattan. Synas och vara gulliga men inte höras och märkas. Ingen räknade med att någon klokskap skulle komma från en ung människa. Ungdomar beaktades inte riktigt och kunde inte förvänta sig samma rättigheter och förmåner som äldre.
Idag är det tvärtom. Äldre behandlas som förbrukade engångsartiklar. Färdiganvända. Till ingen vidare nytta. De får klara sig bäst de kan på egen hand eller hysas in på något boende där de i bästa fall får hjälp att gå på toaletten när de behöver. Ingen efterfrågar längre vad de äldre, de som levt större delen av sina liv innan internet installerades i var människas hem, anser om saker och ting.
Nu är det när äldre tar till orda som omgivningen suckar, himlar med ögonen, frustrerad över att tvingas ödsla sin dyrbara tid på varelser som ändå inte begriper lika mycket som de yngre generationerna. Gamla farmor får gärna passa barnbarn och vara en gullig tant. Bara hon inte upptar ens tid.
Det är ungdom, ungas åsikter och närvaro som eftersträvas.
Var är balansen? Varför finns det inget mellanläge? Är det typiskt svenskt att det är så antingen eller? Eller är det så överallt?
Debatt, Diskriminering äldre, gamla, människosyn, ungdomar
”Ett bra samhälle bygger på att de starka hjälper de svaga. Och kom ihåg – rollerna växlar. Den som är frisk och stark i dag kan bli sjuk och svag i morgon!” sa Jenny Fjell till DN häromdagen.
Jenny Fjell uttalar sig och beskriver situationen så bra att jag inte kan tillägga något. Jag uppmanar dig bara att läsa hela Insidan på DN.
DN
Jakob Fritzell
Feldermania
Resursbloggen
Politik människosyn, människovärde, sjukskrivningar, socialförsäkringssystemet
- Va? Kör du på bensin? En så stor bil är inte miljövänlig! Säger människan som står framför mig medan hon rynkar näsan och spärrar upp ögonen.
Sedan Al Gores skrämselfilm kablades ut över världen är ovan beskrivna situation inget ovanligt. Jag kör ibland en stor bil eftersom jag har en funktionshindrad familjemedlem. Det är tur att jag gör det för det går inte att förlita sig helt på Färdtjänsten. Planerade resor blir ofta försenade. Att beställa precis innan man behöver åka är inte att tänka på. Ändå finns det tillfällen som inte går att planera då man behöver åka mer än någonsin. Akutsjukvårdsbesök till exempel.
Al Gore själv åker runt världen i ett eget jetplan. Rynka näsan, spärra upp ögonen och fråga honom varför.
- Själv kör jag miljöbil. Säger människan framför mig med ett självbelåtet leende.
Jag får lust att fråga henne om tröjan hon bär är miljövänlig. Om tyget i den färgats av barn i Indien som plaskar runt med sina taniga kroppar i giftiga färgbad som garanterar en för tidig död. Om den tillverkats av kinesiska arbetare med nästan lika långa och många arbetsdagar som det finns timmar och dagar. Om hon köper frukt som producerats i Israel. Ett land som utövar ett fullständigt oproportionerligt våld mot en civilbefolkning som har lika stor rätt till sitt land som israelerna till sitt. Om hon köper bananer som odlats med bekämpningsmedel som förkortar livslängden för dem som handskas med dem. Om hur man ska lösa matbristen när allt större odlingsområden används till framställning av fordonsbränsle för oss.
Men jag frågar inte. Hon menar väl med sitt val av bil. Vem är jag att kritisera hennes prioriteringsordning? Fast nog är det konstigt att vi bekymrar oss så mycket om miljön och så lite om människor. Så länge våra konsumtionskostnader hålls nere bryr vi oss inte ett spår om levnadsvillkoren för de människor som tillverkar våra varor. Eller om de gör det med livet som insats.
Innan vi skiljs åt kommer det fram att människan framför mig kör sin flexifuelbil på bensin. För att etanolen är så dyr att köra med…
Debatt, Politik, Vilt mixat hyckleri, klimatångest, människosyn
