FELDERMANIA

Jag kände mig uråldrig när jag gav mig ut på lördagskvällen för att nattvandra. Mindes spyende jämnåriga från min egen tonårstid och ilskna farsor och morsor på stan som slet burken ur ens hand och hällde ut innehållet, fullt övertygade om att allt som kidsen inmundigade innehöll alkohol eller droger. Hade colaburken bara innehållit läskeblask, ingen sprit, så hade den inte återfunnits i handen på en omyndig!

Anne-Lee, Danne och Leif visade sig vara precis de vuxna som många i min generation saknade ute på stan under tonåren. Fulla av respekt, värme, humor och genuin omtanke. De ser till att ungdomar kommer ordentligt hem. Att unga kvinnor inte behöver stå ensamma i mörkret och vänta på bussen. Att tanterna känner sig trygga trots skränandet från gänget intill som förmodligen bara är vanligt, oskyldigt ungdomsbusiga. Med det vet ju inte tanterna.

Att ha vuxna som bryr sig om och tar hand om nyfikna tonåringar innan de är så illa däran att de kräver vårdinsatser är en enorm tillgång. I synnerhet för den unga människa som slipper en otäck och kanske farlig upplevelse. Men också för samhället som inte behöver betala polis- och ambulansutryckningar och vårdplatser.

En grupp som Nattvandrarna påminde extra om är alla de ensamstående föräldrar som inte har praktiska möjligheter att ge sig ut på nätterna och söka upp sina tonåringar eftersom de har yngre barn hemma som kräver deras omsorger. Som dotter till en ensamstående mamma kändes de där orden lite extra. Jag minns otrygga situationer som jag själv hamnade i som ung och inser hur mycket jag hade uppskattat eldsjälar som Värmdös nattvandrare.

Tack för en mycket lärorik och bra nattvandring!

Nattvandrarna i Värmdö

Politik, Tips!, Vilt mixat nattvandring, ungdomar

Förr skulle barn och unga hålla sig på mattan. Synas och vara gulliga men inte höras och märkas. Ingen räknade med att någon klokskap skulle komma från en ung människa. Ungdomar beaktades inte riktigt och kunde inte förvänta sig samma rättigheter och förmåner som äldre.

Idag är det tvärtom. Äldre behandlas som förbrukade engångsartiklar. Färdiganvända. Till ingen vidare nytta. De får klara sig bäst de kan på egen hand eller hysas in på något boende där de i bästa fall får hjälp att gå på toaletten när de behöver. Ingen efterfrågar längre vad de äldre, de som levt större delen av sina liv innan internet installerades i var människas hem, anser om saker och ting.

Nu är det när äldre tar till orda som omgivningen suckar, himlar med ögonen, frustrerad över att tvingas ödsla sin dyrbara tid på varelser som ändå inte begriper lika mycket som de yngre generationerna. Gamla farmor får gärna passa barnbarn och vara en gullig tant. Bara hon inte upptar ens tid.

Det är ungdom, ungas åsikter och närvaro som eftersträvas.

Var är balansen? Varför finns det inget mellanläge? Är det typiskt svenskt att det är så antingen eller? Eller är det så överallt?

Debatt, Diskriminering äldre, gamla, människosyn, ungdomar

Den bästa konsert jag någonsin varit på var när De La Soul spelade på KB i Malmö för säkert 10 år sedan. De var så grymt bra. Deras låtar har alltid spelats någonstans i bakgrunden under min uppväxt. Jag har minnen till alla. Stämningen var magisk. Efteråt uppstod en känsla av efterfest. Som om alla i publiken av bekanta med varandra. Bandmedlemmarna gick runt och småpratade. Jag hamnade i en intressant diskussion om politik och diskriminering med några av dem.

Tydligen spelar de i Stockholm ikväll. Önskar att jag var där!

DN,

Diskriminering, Film, böcker, musik De La Soul, musik

”Det finns en plats på jorden där solen aldrig ler,

Den platsen heter Boden,

Dit vill jag aldrig mer”

En artikel i Aftonbladet får mig att tro att det ligger en hel del i de där orden…

Aftonbladet

Debatt, Politik barn, trygghet

Pratade nyss med M som med klokskap och rara ord satte perspektiv på saker och ting. Tack kära M för din uppmuntran, ditt stöd och för att du lyssnar!

La famiglia kloka kvinnor

Jag invigde Voddler med att se Shooting dogs som handlar om folkmordet i Rwanda. Den var bra. Mindre Hollywood-aktig än Hotel Rwanda, som i och för sig också var en bra film. Men Shooting dogs var inte lika vacker och slutade inte lyckligt med att alla man fattat tycke för överlevde.

Det är så konstigt att människor kan manipuleras till att begå sådana illgärningar. Att man genom lögner kan få en grupp att frukta en annan så mycket att det leder till utrotningsvilja. Folkmord.

Är vi alla mottagliga för att tro på vad som helst? Eller finns det något i oss som får oss att vilja tro på vissa lögner? Avundsjuka till exempel? Ville hutubefolkningen med machetes tro på propagandan som spreds om tutsierna? Eller var de också enbart offer som styrdes till att göra så fruktansvärt ont?

Den skrämmande frågan om något liknande skulle kunna hända här tvingade mig att fundera på den saken. Men det har ju redan hänt här. Se bara vad som drabbade judarna, vad som hände på Balkan och hur främlingsfientliga grupper sprider desinformation här just nu.

Faktiskt ligger mekanismerna som tenderar att likna dem som initierade folkmordet i Rwanda och bubblar överallt hela tiden i form av mobbning i skolor och på arbetsplatser, främlingsfientlighet, fördomar och diskriminering.

Jag jämför inte mobbning med folkmord men jag ser likheter i hur man avhumaniserar offren, såväl i Rwanda som i mobbningssituationen.  Genom att förtala, smutskasta och förlöjliga tills det plötsligt börjar anses som en sanning att den mobbade är värdelös och förtjänar hugg och slag. Rätt som det är har alla blivit medbrottslingar som måste rättfärdiga sitt eget beteende inför sig själva. Och då är det lättast att fortsätta på den inslagna linjen och hävda att det är den mobbade som bär skulden.

Vi bedrar oss om vi tar för givet att det inte skulle kunna hända här. Det var och en av oss kan göra för att undvika det är att alltid tänka kritiskt, ifrågasätta och försöka ta reda på fakta innan man tror på vad som sägs om någon eller några.

Diskriminering, Film, böcker, musik folkmordet i Rwanda, mobbning, Shooting dogs

Det finns vetenskapliga belägg som tyder på att mördare med sadistisk läggning börjat sina illgärningar i unga år med att plåga djur.

Jag tror det stämmer. Att se ett djur lida gör lika ont i mig som att se en människa plågas. Därför tror jag att det är lika sjukt att tortera djur som det är att tortera människor.

Charlotte Perelli har så rätt när hon skriver att vi som konsumenter har makt att stoppa djurplågeri av den typ som Djurrättsalliansen avslöjat.

Rent genetiskt står vi grisen oerhört nära. Vi är till och med nära att kunna använda grisars organ till människor. Det kallas xenotransplantation. Ändå behandlar vi dem värre än det finns ord för att uttrycka.

Välj vad du konsumerar! Välj noga! Att äta plågade grisar är enligt mig som kannibalism.

Aftonbladet, Aftonbladet 2, DN, DN 2,  SvD, SvD 2,  

Debatt djurplågeri, Djurrättsalliansen, konsumentmakt, Perelli

Inte såtillvida att jag blivit it-miljonär eller ens i närheten av halv- eller kvartsmiljonär. Nej, jag känner igen mig i det han berättar i Efter Tio om sina uppväxtförhållanden, hur livet kan förändras och vad det betyder. När den aningen sentimentalt lagda Malou frågar om han led av de knappa ekonomiska förhållandena under barndomen och han bara avvisar att det skulle ha varit något lidande och förklarar att hans mamma månat om att han skulle ha det bra.

Min mamma var ensamstående från att jag och min syster var små. Hennes möjligheter att arbeta var tämligen begränsade eftersom min lillasyster ofta genomgick operationer och krävde tillsyn. Min mor bar hela lasset. Utan hjälp från annat håll. Ändå lyckades hon göra vår barndom rolig. Jag visste att vi inte hade pengar men jag led aldrig av det för vi hade alltid roligt ändå. Den där guldkanten fanns där. Glimten i ögat. Generositeten. Aldrig bitterhet, missunnsamhet eller avund som förpestade.  Till och med det svåra blev positivt när man gick starkare ur det.

Idag är jag så glad för det för jag vet att man kan vara lika lycklig och lika olycklig oavsett vilken standard man lever på. Med det vill jag inte påstå att pengar är oviktigt. Det är klart att det är lättare att leva om man är trygg med att man har råd till hyra och mat varje månad. Men om det är allt man har råd med eller om man kan köpa en ny väska från Louis Vuitton (jag tycker inte ens de är snygga) varje vecka är inte avgörande för ens lycka eller välmående.

Om du inte kan se alla tillvarons små guldkorn omkring dig hjälper det inte att du klär dig i tunga guldkedjor eller umgås med eliten i hopp om att stjärnglansen ska reflekteras lite på dig.

Allt det där kom jag att tänka på när jag lyssnade på Charlie Hansson.

Malou intervjuar Charlie Hansson i Efter Tio

La famiglia barndom, Charlie Hansson, Efter tio

Det tycker jag är en fråga som också vi Socialdemokrater i Sverige ska driva. Att föda upp djur enbart för att kunna döda dem för pälsens skull är helt groteskt. Dessutom är det påtagligt fult med päls. Tantigt. Enligt mig. Att ta tillvara päls och läder från djur som slaktas för att bli föda är mer okej. Men man borde införa kravmärkning också på läder och päls.

Djurens rätt

Politik pälsdjursuppfödning

Kände mig sådär snäll och dum som Bo Kaspers Orkester sjunger om så jag läste om Stefan Einhorns bok Konsten att vara snäll. Nu är mitt hopp om mänskligheten lite stärkt igen. När allt kommer omkring är det bättre att leva med vetskapen om att man varit snäll, att man inte bara dumpade den där man varit snäll emot trots att de hade varit det bekvämaste och enklaste för en själv. Jag vet att jag behandlade den där människan som jag varit för snäll emot som jag själv velat bli behandlad. Utan den vetskapen skulle jag inte kunna sova gott om nätterna. Men dum känner jag mig. Men det hör väl livet till för en hel del av oss. Här är Snäll och dum i Wille Crafoords version! Även om Bo Kaspers är bättre!

 (OBS! Mina ord handlar inte om något pojkvänsdrama!)

Vilt mixat snäll och dum