Nattvandring…
Jag kände mig uråldrig när jag gav mig ut på lördagskvällen för att nattvandra. Mindes spyende jämnåriga från min egen tonårstid och ilskna farsor och morsor på stan som slet burken ur ens hand och hällde ut innehållet, fullt övertygade om att allt som kidsen inmundigade innehöll alkohol eller droger. Hade colaburken bara innehållit läskeblask, ingen sprit, så hade den inte återfunnits i handen på en omyndig!
Anne-Lee, Danne och Leif visade sig vara precis de vuxna som många i min generation saknade ute på stan under tonåren. Fulla av respekt, värme, humor och genuin omtanke. De ser till att ungdomar kommer ordentligt hem. Att unga kvinnor inte behöver stå ensamma i mörkret och vänta på bussen. Att tanterna känner sig trygga trots skränandet från gänget intill som förmodligen bara är vanligt, oskyldigt ungdomsbusiga. Med det vet ju inte tanterna.
Att ha vuxna som bryr sig om och tar hand om nyfikna tonåringar innan de är så illa däran att de kräver vårdinsatser är en enorm tillgång. I synnerhet för den unga människa som slipper en otäck och kanske farlig upplevelse. Men också för samhället som inte behöver betala polis- och ambulansutryckningar och vårdplatser.
En grupp som Nattvandrarna påminde extra om är alla de ensamstående föräldrar som inte har praktiska möjligheter att ge sig ut på nätterna och söka upp sina tonåringar eftersom de har yngre barn hemma som kräver deras omsorger. Som dotter till en ensamstående mamma kändes de där orden lite extra. Jag minns otrygga situationer som jag själv hamnade i som ung och inser hur mycket jag hade uppskattat eldsjälar som Värmdös nattvandrare.
Tack för en mycket lärorik och bra nattvandring!
