Jag känner igen mig i Charlie Hansson
Inte såtillvida att jag blivit it-miljonär eller ens i närheten av halv- eller kvartsmiljonär. Nej, jag känner igen mig i det han berättar i Efter Tio om sina uppväxtförhållanden, hur livet kan förändras och vad det betyder. När den aningen sentimentalt lagda Malou frågar om han led av de knappa ekonomiska förhållandena under barndomen och han bara avvisar att det skulle ha varit något lidande och förklarar att hans mamma månat om att han skulle ha det bra.
Min mamma var ensamstående från att jag och min syster var små. Hennes möjligheter att arbeta var tämligen begränsade eftersom min lillasyster ofta genomgick operationer och krävde tillsyn. Min mor bar hela lasset. Utan hjälp från annat håll. Ändå lyckades hon göra vår barndom rolig. Jag visste att vi inte hade pengar men jag led aldrig av det för vi hade alltid roligt ändå. Den där guldkanten fanns där. Glimten i ögat. Generositeten. Aldrig bitterhet, missunnsamhet eller avund som förpestade. Till och med det svåra blev positivt när man gick starkare ur det.
Idag är jag så glad för det för jag vet att man kan vara lika lycklig och lika olycklig oavsett vilken standard man lever på. Med det vill jag inte påstå att pengar är oviktigt. Det är klart att det är lättare att leva om man är trygg med att man har råd till hyra och mat varje månad. Men om det är allt man har råd med eller om man kan köpa en ny väska från Louis Vuitton (jag tycker inte ens de är snygga) varje vecka är inte avgörande för ens lycka eller välmående.
Om du inte kan se alla tillvarons små guldkorn omkring dig hjälper det inte att du klär dig i tunga guldkedjor eller umgås med eliten i hopp om att stjärnglansen ska reflekteras lite på dig.
Allt det där kom jag att tänka på när jag lyssnade på Charlie Hansson.
