FELDERMANIA

På DN Debatt oroar sig Kristdemokraternas partiledare för något slags Svenssonförakt som konstnärer och andra vänstervridna skulle sprida. Feminism och HBT-rörelsen nämner Hägglund inte. Men han förundras över genuscertifiering och en myndighet för normkritik.

Själv lägger han större vikt vid vad vanliga människor diskuterar vid köksborden. Skola, hushållskassa, de gamla föräldrarna, hur det går på jobbet, tid tillsammans och helgplanering. ”Oftast har man över huvud taget inte tid att förhålla sig till alla konstigheter.” skriver Göran Hägglund.

Det är jättehärligt om Sverige vimlar av Svenssonfamiljer som lever lyckliga, härliga Svenssonliv och inte har tid att förhålla sig till vad Hägglund kallar ”konstigheter”. Men för den sakens skull får man inte bortse från att en mängd människor utestängs från möjligheten att ens ha en chans att leva Svenssonliv. Det kan handla om bristande tillgänglighet, fördomar, avståndstagande, rasism och andra orättvisor som drabbar personer med funktionsnedsättningar, homo-, bi- och transpersoner, människor som inte är blonda och blåögda, kvinnor med flera. I verkligheten finns det massor av människor som tvingas förhålla sig till ”konstigheter” vare sig de vill eller ej.

För lyckliga, tillfredställda Svenssons i Hägglunds värld spelar det där ingen roll eftersom de inte drabbas. De kanske inte ens lägger märke till faktorer som utestänger andra. Men de som befinner sig utanför och inte släpps in känner orättfärdigheten in på bara skinnet.

Nyligen krävde Centerpartiets ungdomsförbunds ordförande, Magnus Andersson, i en debattartikel i Expressen att färre bostäder ska vara tillgängliga för människor med funktionsnedsättningar. Det skulle innebära ännu färre och snävare chanser för rörelsehindrade och deras anhöriga och vänner att leva Svenssonidyllen tillsammans. Så vilka ska ha rätt till Svenssonlivet, Alliansen?

Enligt mig har man som HägglundSvensson två valmöjligheter:

1. Försöka bidra med det man själv kan göra för att åstadkomma ett rättvisare samhälle.

2. Hävda sin rätt att blunda för orättvisor och ”konstigheter” som drabbar andra. Gärna genom att öka klyftan som skiljer de konstiga där utanför från den egna Svenssongruppen.

Egentligen finns inga motsättningar mellan Svenssons och de andra. Om man frågar Svenssons vid matbordet om de vill ha en rättvisare värld är jag övertygad om att de skulle svara ja. Så varför få det att framstå som att de som kämpar för förbättring skulle vara ett hot mot Svensson när det i själva verket är tvärtom? Deras kamp för samhället framåt. Det är bra för oss alla.

När Göran Hägglund skriver om ””konstnärer” som lever på att provocera och sprida olust i det offentliga rummet” utan att berätta vilka han menar blir det svårt att bemöta honom. Det jag anser vara en debatt kanske han upplever som ”olust i det offentliga rummet”. Men det vet jag ju inte eftersom han inte berättar.

Om Hägglund inte vågar tala om att han föredrar tavlor som föreställer något framför abstrakt konst för att någon konstexpert sagt att abstrakt är det enda rätta säger det mest om Göran Hägglund själv. Det påminner om Kejsarens nya kläder. Bara ett barn vågade tala om att kejsaren var naken. Ingen annan vågade utmana experterna och riskera att bli idiotförklarad.

På liknande sätt kanske det förhåller sig med Svenssonskapet. Hur många av oss är egentligen Svenssons och förunnade att inte behöva förhålla oss till ”konstigheter”? Vem vill erkänna att man tillhör dem som vistas i utanförskap? De flesta vill vara en del av gemenskapen, inte en av de utstötta, de mobbade.

Svenssonutopin kan också leda till förtryck. Om en kvinna stannar hos maken trots att han slår henne till exempel. Eller när barnen gör allt för att upprätthålla Svenssonbilden inför omgivningen så att ingen får veta att mamma är alkoholist.

Orsaken till att Svenssonlivet parodierats är nog inte mer komplicerad än att vi alla känner igen oss. För att vi antingen är Svensson, vill vara det eller strävar efter att inte vara det. Det är något vi alla kan relatera till. Därför fungerar det på film och i böcker. Självdistans och humor är roligt. Det vi vet och känner till är intressant och väcker våra känslor. Därför är Svenssonlivet ett återkommande tema i olika kulturella sammanhang.

Göran Hägglund citerar en låt av Ulf Lundell. ”Höga hästar”. Frågan är om inte Hägglund i sin debattartikel gör sig skyldig till precis det han i artikeln anklagar kulturvänstern för. Nämligen sätter sig på sina höga hästar när han förkastar konst, ökad medvetenhet om genus, normer och andra ”konstigheter”.

För mig tyder Hägglunds debattartikel på att han underskattar vanligt folks intelligens och förmåga till empati. Varför skulle inte en vanlig arbetare på verkstadsgolvet vara intresserad av kulturfrågor eller genusperspektiv? Jag känner inte någon, varken professor eller undersköterska som inte bryr sig om en enda politisk sakfråga. Enlig Kd-ledaren själv diskuterar ju Svensson bland annat barn- och äldreomsorg vid middagsbordet. Det är politik enligt mig. Och vi alla, från undersköterskor till professorer, är politiska experter inom de områden som berör oss. Naturligtvis snickrar vi, tar det lugnt, slåss mot fästingar, lagar mat och annat också. Det ena utesluter inte det andra…

Verklighetens folk. En bred massa som hellre pysslar med sitt eller ägnar sig åt just ingenting än bryr sig om vad de folkvalda politikerna sysslar med. Som aldrig skulle ropa att kejsaren var naken.

Att tro att folk är dummare än man tror är dummare än man tror!

DN,

Krassman – In your face, Mitt i steget, Jonas Sjöstedt, The one and Donny, Huvudrubrik, S-buzz, Trollhare, Badlands hyena

Debatt, Diskriminering, Funktionshinder, Jämställdhet, Politik, Tv, tidningar, radio Hägglund, Kristdemokraterna