Bli man! Eller kanske inte ändå…
Elise Claeson berättar målande om sin upplevelse av ett seminarium om hur Sverige ska få fler kvinnliga ledare inom näringslivet. Jag ser framför mig perfekt sminkade kvinnor, med vattenkammade sidbenor eller backslick, i oklanderligt strukna kostymer med västar, slips och knivskarpa pressveck på byxorna.
Så typiskt att det var publikens enda man som ställde frågan om varför kvinnor vill bli som män. Hade jag varit där hade jag ställt den för jag undrar också varför det är så. Män stödjer män och kvinnor stödjer män. Manlighet är normen. Varför accepterar vi kvinnor det i stället för att med självklarhet ta oss rätt att träda in i ledarroller utan att göra avkall på vår kvinnlighet? För att man måste leka på männens villkor för att komma någonvart? Bullshit. Vi utgör halva befolkningen. Hälften av konsumenterna. Hälften av väljarna. Hälften på arbetsplatserna. Hälften inom äktenskapen. Hälften av föräldrarna. Hälften av barnen. Vi har makt. Om vi vill, vågar och stödjer varandra.
Mannen på seminariet som Elise Claeson skriver om berättade om det isländska finansföretaget Audur Capital som drivs framgångsrikt av två kvinnor som lämnat pojkkulturen för att göra affärer på ett kvinnligt sätt. De praktiserar sunt risktagande och profit med principer. De har klarat sig i krisen.
Tänk på det nästa gång någon försöker pracka på dig eller en kvinna i din närhet en makeover för att du eller hon ska passa in i manliga bolagsstyrelser, på manliga arbetsplatser eller poster.
Visst är det en fabulös värld vi lever i. Jag har mött på vissa kvinnor i ledande position som pussar uppåt och sparkar nedåt, dubbelt upp för att verkligen hävda sig i sin chefsposition. De ignorerar när någon behandlas dåligt för att inte ställa till med något. Eller beskrev jag just vilken mellanchef som helst?
@Jon
Har du inte mött vissa män i liknande positioner som agerat som du beskriver?