Att lära av misstag istället för att skyla över och fortsätta begå misstag
Sedan dråpmisstankarna mot en läkare vid Astrid Lindgrens barnsjukhus i Stockholm blev kända har flera missförhållanden och misstänkta missförhållanden uppmärksammats. Idag står det att läsa i SvD om en pojke som inte fick behandling för en infektion förrän den orsakat allvarlig blodförgiftning och benröta. Om han klarar sig från bestående kan man ännu inte avgöra.
Svante Baehrendtz, chefläkare på Karolinska Universitetssjukhuset säger sig ha förståelse för att pojkens föräldrar anmäler sjukhuset men anser inte att det finns anledning för sjukhuset att göra en Lex Maria-anmälan.
Kan 6 kapitlet, 4 § i Lag (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område tolkas olika? Jag trodde inte det men Baehrendtz gör en helt annan tolkning än jag.
Mina tankar går till lilla Linnéa som dog på grund av en överdos tiopental och hennes föräldrar som under det gånga året blivit outsägligt illa ansatta sedan en barnläkare greps på grund av misstankar om dråp. Det finns ingen tillräcklig upprättelse för vad de utsatts för men jag önskar ändå att de under 2010 åtminstone får klarhet i vad som hände deras dotter.
Som jag tolkar det är lagen otydlig. En anmälningsskyldighet anges vid allvarliga händelser men utan närmare definition. Socialstyrelsen har sedan klargjort skyldigheten i sin föreskrift om Lex Maria (SOSFS 2005:28). Men istället för att definiera tydligt vad som skall anmälas, svävar man på målet. Man skriver ”bör” och lämnar öppet för klinikens egen bedömning, och ”gummifierar” på så sätt kravet. Som jag tolkar det, jag är dock ingen jurist.
Det är nog sannolikt så, kan man ana, att Socialstyrelsen knappast vill ha det extraarbete som tydliga krav på rapportering skulle innebära.