FELDERMANIA

På DN Debatt oroar sig Kristdemokraternas partiledare för något slags Svenssonförakt som konstnärer och andra vänstervridna skulle sprida. Feminism och HBT-rörelsen nämner Hägglund inte. Men han förundras över genuscertifiering och en myndighet för normkritik.

Själv lägger han större vikt vid vad vanliga människor diskuterar vid köksborden. Skola, hushållskassa, de gamla föräldrarna, hur det går på jobbet, tid tillsammans och helgplanering. ”Oftast har man över huvud taget inte tid att förhålla sig till alla konstigheter.” skriver Göran Hägglund.

Det är jättehärligt om Sverige vimlar av Svenssonfamiljer som lever lyckliga, härliga Svenssonliv och inte har tid att förhålla sig till vad Hägglund kallar ”konstigheter”. Men för den sakens skull får man inte bortse från att en mängd människor utestängs från möjligheten att ens ha en chans att leva Svenssonliv. Det kan handla om bristande tillgänglighet, fördomar, avståndstagande, rasism och andra orättvisor som drabbar personer med funktionsnedsättningar, homo-, bi- och transpersoner, människor som inte är blonda och blåögda, kvinnor med flera. I verkligheten finns det massor av människor som tvingas förhålla sig till ”konstigheter” vare sig de vill eller ej.

För lyckliga, tillfredställda Svenssons i Hägglunds värld spelar det där ingen roll eftersom de inte drabbas. De kanske inte ens lägger märke till faktorer som utestänger andra. Men de som befinner sig utanför och inte släpps in känner orättfärdigheten in på bara skinnet.

Nyligen krävde Centerpartiets ungdomsförbunds ordförande, Magnus Andersson, i en debattartikel i Expressen att färre bostäder ska vara tillgängliga för människor med funktionsnedsättningar. Det skulle innebära ännu färre och snävare chanser för rörelsehindrade och deras anhöriga och vänner att leva Svenssonidyllen tillsammans. Så vilka ska ha rätt till Svenssonlivet, Alliansen?

Enligt mig har man som HägglundSvensson två valmöjligheter:

1. Försöka bidra med det man själv kan göra för att åstadkomma ett rättvisare samhälle.

2. Hävda sin rätt att blunda för orättvisor och ”konstigheter” som drabbar andra. Gärna genom att öka klyftan som skiljer de konstiga där utanför från den egna Svenssongruppen.

Egentligen finns inga motsättningar mellan Svenssons och de andra. Om man frågar Svenssons vid matbordet om de vill ha en rättvisare värld är jag övertygad om att de skulle svara ja. Så varför få det att framstå som att de som kämpar för förbättring skulle vara ett hot mot Svensson när det i själva verket är tvärtom? Deras kamp för samhället framåt. Det är bra för oss alla.

När Göran Hägglund skriver om ””konstnärer” som lever på att provocera och sprida olust i det offentliga rummet” utan att berätta vilka han menar blir det svårt att bemöta honom. Det jag anser vara en debatt kanske han upplever som ”olust i det offentliga rummet”. Men det vet jag ju inte eftersom han inte berättar.

Om Hägglund inte vågar tala om att han föredrar tavlor som föreställer något framför abstrakt konst för att någon konstexpert sagt att abstrakt är det enda rätta säger det mest om Göran Hägglund själv. Det påminner om Kejsarens nya kläder. Bara ett barn vågade tala om att kejsaren var naken. Ingen annan vågade utmana experterna och riskera att bli idiotförklarad.

På liknande sätt kanske det förhåller sig med Svenssonskapet. Hur många av oss är egentligen Svenssons och förunnade att inte behöva förhålla oss till ”konstigheter”? Vem vill erkänna att man tillhör dem som vistas i utanförskap? De flesta vill vara en del av gemenskapen, inte en av de utstötta, de mobbade.

Svenssonutopin kan också leda till förtryck. Om en kvinna stannar hos maken trots att han slår henne till exempel. Eller när barnen gör allt för att upprätthålla Svenssonbilden inför omgivningen så att ingen får veta att mamma är alkoholist.

Orsaken till att Svenssonlivet parodierats är nog inte mer komplicerad än att vi alla känner igen oss. För att vi antingen är Svensson, vill vara det eller strävar efter att inte vara det. Det är något vi alla kan relatera till. Därför fungerar det på film och i böcker. Självdistans och humor är roligt. Det vi vet och känner till är intressant och väcker våra känslor. Därför är Svenssonlivet ett återkommande tema i olika kulturella sammanhang.

Göran Hägglund citerar en låt av Ulf Lundell. ”Höga hästar”. Frågan är om inte Hägglund i sin debattartikel gör sig skyldig till precis det han i artikeln anklagar kulturvänstern för. Nämligen sätter sig på sina höga hästar när han förkastar konst, ökad medvetenhet om genus, normer och andra ”konstigheter”.

För mig tyder Hägglunds debattartikel på att han underskattar vanligt folks intelligens och förmåga till empati. Varför skulle inte en vanlig arbetare på verkstadsgolvet vara intresserad av kulturfrågor eller genusperspektiv? Jag känner inte någon, varken professor eller undersköterska som inte bryr sig om en enda politisk sakfråga. Enlig Kd-ledaren själv diskuterar ju Svensson bland annat barn- och äldreomsorg vid middagsbordet. Det är politik enligt mig. Och vi alla, från undersköterskor till professorer, är politiska experter inom de områden som berör oss. Naturligtvis snickrar vi, tar det lugnt, slåss mot fästingar, lagar mat och annat också. Det ena utesluter inte det andra…

Verklighetens folk. En bred massa som hellre pysslar med sitt eller ägnar sig åt just ingenting än bryr sig om vad de folkvalda politikerna sysslar med. Som aldrig skulle ropa att kejsaren var naken.

Att tro att folk är dummare än man tror är dummare än man tror!

DN,

Krassman – In your face, Mitt i steget, Jonas Sjöstedt, The one and Donny, Huvudrubrik, S-buzz, Trollhare, Badlands hyena

Debatt, Diskriminering, Funktionshinder, Jämställdhet, Politik, Tv, tidningar, radio Hägglund, Kristdemokraterna

Hammarkullsskolan har elever i åldrarna 6-16 år. Barn i den åldern har skolplikt. Deras föräldrar är skyldiga att skicka sina barn till skolan. Men vilka plikter har skolan gentemot eleverna? Just på Hammarkullsskolan råkade en elev, en flicka, ut för ett fruktansvärt sexuellt övergrepp av andra elever. En av dem våldtog henne. I skolans lokaler. Under skoltid. Hon skrek på hjälp. Ingen ingrep.

Hur kan det vara möjligt? Vad kan en skola där detta kan ske lära barn och ungdomar? Är det värt att skicka sitt barn till en skola där hon/han riskerar att bli våldtagen? Där hon/han riskerar att bli vittne till våldtäkt? Där han kan våldta utan att någon ingriper?

Skulle du som är vuxen gå till en arbetsplats där du riskerar att bli våldtagen eller vittne till en våldtäkt?

Det som hänt på Hammarkullsskolan förtjänar att följas av en rejäl tankeställare. Skolplikt måste innebära plikter också för skolans personal, föräldrar, politiker och alla oss vuxna. Att säkerställa elevernas trygghet, välbefinnande och hälsa så långt det är möjligt.

”Det är väldigt illa om tjejerna upplever det så här. Men vi ser fram emot inspektionen och jag tycker att vi har en trevlig stämning” säger Jonas Buss, en av skolans rektorer, till Aftonbladet.

På frågan om hur det är möjligt att en elev kan våldtas i skolans grupprum under skoltid svarar han: ”Det är jätteolyckligt. Men det hände i en situation då det var allmänt rörigt. Om det har påverkat eller inte är svårt att säga. Men det är möjligt. Och vi har stort förtroende för personalen.”

Jag hade inte skickat något barn till den skola vars ledning svarar så när en elev våldtagits av andra elever på skolan. I skolan. Under skoltid. Jag hade också vägrat ha den skolan som arbetsplats.

Aftonbladet

Debatt, Diskriminering, Jämställdhet, Politik elevens trygghet, skolans ansvar, skolplikt, våldtäkt

Som feminist och jämställdhetsförespråkare är det lätt att med glädje ropa ja till obligatoriskt lika delad föräldraförsäkring när man hör dess ivrare berätta om de positiva effekter den kommer att innebära för jämställdheten på arbetsmarknaden. Men vid närmare eftertanke dyker vissa frågetecken upp. Ja, jag hör till och med varningsklockor ringa.

Något som i dagens föräldraförsäkring framförallt missgynnar kvinnor och barn är varje förälders möjlighet att avstå från att ta ut sina dagar och samtidigt vägra överlåta de dagarna åt den andra föräldern. De som gör så är oftast pappor/män. Konsekvensen blir att mammors/kvinnors ekonomiska möjligheter att stanna hemma med barnet stryps och barnet måste börja på dagis. Ibland så tidigt att dispens krävs.

Att förbjuda föräldrar att individuellt dela upp föräldraförsäkringen mellan sig innebär en risk för att man orsakar ännu fler situationer av det slaget. Om man inför en obligatoriskt lika delad föräldraförsäkring och en stor andel av männen alltjämt väljer att inte utnyttja sin del av föräldraförsäkringen kommer en ännu större andel barn tvingas påbörja dagislivet tidigare än mer lyckligt lottade barn vars båda föräldrar kan och vill ta ut sina delar av försäkringen.

Det skulle betyda en risk för en ny typ av segregering. De barn som har föräldrar som inte båda två kan och vill utnyttja sin del av föräldraförsäkringen kommer att vara yngst när de börjar på dagis. Och det lär inte vara barn i ekonomiskt välbeställda familjer. Snarare barn till föräldrar som för att få det att gå runt varje månad inte kan avvara den mest välbetaldas, oftast mannens, inkomst.

Som förespråkarna av den obligatoriska uppdelningen av föräldraförsäkringen ofta påpekar förbjuds ingen förälder att stanna hemma ett år med barnet om hon eller han så önskar. Men något ekonomiskt stöd efter dagarna som täcks av föräldraförsäkringen kan hon eller han inte räkna med. För en välbärgad förälder innebär inte det några större problem. Men för de flesta av de rödgröna väljarna blir det omöjligt att stanna hemma med sitt barn under sådana villkor. De som offras i kampen för att uppnå jämställdhet på arbetsmarknaden genom tvångsuppdelad föräldraförsäkring är alltså barn till föräldrar som redan lever med knappa ekonomiska marginaler.

Uppdelning av föräldraförsäkringen utgör såvitt jag kan se inte någon garanti för att pappor verkligen kommer att ta ut sina dagar i tillräckligt hög utsträckning för att skapa jämställdhet på arbetsmarknaden. För det krävs att man utöver uppdelningen ålägger föräldrar att faktiskt ta ut lika delar av försäkringen och förbjuder dem att avstå. Frågan är hur önskvärt och genomförbart ett sådant system är.

Att försöka åstadkomma jämställdhet genom att göra inskränkningar i föräldrars valfrihet är enligt mig att angripa ett symtom istället för att ta sig an problemet – orsaken till att föräldrar inte heller idag är fria att välja hur de ska dela upp föräldraförsäkringen mellan sig – att kvinnans lön oftast är lägst och därmed mindre svår att undvara. Och där har vi problemet. Kvinnor tvingas vara hemma för att deras inkomst generellt är lägre. Det är där lagstiftningen behövs. Om kvinnor och män tjänade lika mycket och behandlades lika på arbetsmarknaden skulle föräldraförsäkringen verkligen kunna bli rättvis. I en del familjer skulle kanske pappan ta ut störst del av föräldraförsäkringen, i andra skulle mamman göra det. Och de flesta skulle nog dela ganska lika. Helt villigt och frivilligt.

SvD, Newsmill

Vårdförbundet, Nio Månader

Föräldraförsäkringen, individualiserad föräldraförsäkring, delad föräldraförsäkring

Debatt, Diskriminering, Jämställdhet, Politik föräldraförsäkring, Jämställdhet

När Marschen för tillgänglighet gick av stapeln för 7:e gången syntes bland andra Mona Sahlin (S), Maria Wetterstrand (MP), Lars Ohly (V), Tobias Krantz (FP), Mats Odell (KD), Kenneth Johansson (C), ordförande i LSS-kommittén och Mats G Nilsson (M) bland de lite fler än 500 deltagarna.

Innan jag berättar vad som sades börjar jag med slutet då Hans Filipsson avslutade marschen med att uttrycka sin förhoppning om att inte någonsin behöva konstatera att talarnas ord bara var tomma löften. Den förhoppningen delar jag med honom. Jag är över 30 år och i hela mitt liv har tillgänglighet utlovats. Senaste målet som sattes var 2010 och det kommer man inte att kunna hålla. Det är dags att ta tillgängligheten på allvar! Förr eller senare kommer vi alla att behöva den. För att vi själva eller någon i vår närhet drabbas av funktionsnedsättning.

Alla partiledarna från den rödgröna oppositionen framhöll hur mångfalden berikar samhället och vilken oerhörd tur det är att alla som var på Sergels torg finns. Efter debatten om aktiv eutanasi och vilka liv som är värda att levas som rasat under vintern träffade de orden rakt i hjärtat.

Lars Ohly tog i sitt tal upp personlig assistans som en nödvändig del av tillgängligheten. Det budskapet är viktigt. Självklart ska samhället vara fysiskt tillgängligt för alla. Men för dem som behöver personlig assistans är tillgängligheten förgäves om man rycker undan deras rätt till personlig assistans. Så utan assistans ingen tillgänglighet för alla.

Maria Wetterstrand ifrågasatte det ”normala” som norm. Och visst har hon rätt! Vem har bestämt att det är normalt att vara 30-årig vit, heterosexuell, icke funktionshindrad man till exempel? Hur kunde han bli norm? Inte för att beskrivningen av honom stämmer in på majoriteten av oss samhällsmedborgare i alla fall! Dessutom illustrerade hon i ord att funktionshinder inte är egenskaper hos personer med funktionsnedsättningar. Nej, funktionshinder är egenskaper hos ett otillgängligt samhälle.

Mona Sahlin utlovade utbildning och sysselsättning istället för pysselsättning samt att Sverige ska byggas om och rustas till rättvisa.

”Stå på er annars står någon annan på er!” uppmanade Mona Sahlin marschdeltagarna innan hon avslutade med ett ”Vi ses nästa år!”

Kommun- och finansmarknadsminister Mats Odell berättade att hans parti- och regeringskollega äldre- och folkhälsominister Maria Larsson inte kunde närvara för att hennes pappa firade sin 90-årsdag. Odell konstaterade att det råder politisk enighet kring tillgänglighetsambitionerna och att det är olyckligt att tillgänglighetsdiskussionen ofta kantrar i ekonomiska argument. En formulering som väckte min oro var att otillgänglighet ska betraktas som ”en form av diskriminering”. Enligt mig är det viktigt att fastslå att diskriminering är diskriminering. Punkt. Jag tror inte att det är hållbart eller möjligt att mäta vilka grupper det är värst att diskriminera eller vad som bara är lite light diskriminering.

Kenneth Johansson tyckte att det är dags att trycka på ”speed-knappen” när det gäller tillgänglighet och lovade att LSS ska fortsätta vara en rättighetslagstiftning.

Mats G Nilsson som talade för Moderaternas räkning ägnade första delen av sitt tal åt att förvåna sig över de rödgrönas samstämmighet och påpeka att allianspartierna minsann är mer överens. Här blev det lite märkligt eftersom allianskompisen Kenneth Johansson nyss efterlyst speed medan Mats G Nilsson sa att hans parti hellre låter tillgänglighetslagstiftningen dröja några månader extra för att den ska bli så skarp och tydlig som Moderaterna vill ha lagarna. Speed kontra dröja… De är säkert överens ändå på något sätt. Han berättade också att han åkt rullstol och att det inte var så lätt att ta sig upp för trottoarkanter.

Lägg märke till att samtliga talare från regeringspartierna är män. Det kan ju vara en slump. Men det kan också vara en effekt av att man inte prioriterar jämställdhet, som ju också är en diskrimineringsfråga.

Så är jag tillbaka där jag började. Vid slutet. Hans Filipsson talade om USA:s antidiskrimineringslagstiftning Americans with Disabilities Act och hur man skapat ett tillgängligt USA genom att införa skattelättnader för företag så att de får ekonomiska förutsättningar att skapa tillgänglighet.

Som sagt: Jag hoppas verkligen att jag får uppleva hur det är att inte behöva begränsas och hindras av otillgänglighet när jag umgås med mina vänner med funktionsnedsättningar eller själv får en funktionsnedsättning.

http://www.marschen.se/

Epsteins STHLM

Debatt, Diskriminering, Funktionshinder, Jämställdhet, Politik Diskriminering, Funktionshinder, marschen för tillgänglighet, Mona, Ohly, otillgänglighet, Sahlin, tillgänglighet, Wetterstrand

När USA gick in i Afghanistan efter 11 september minns jag att de som var för USA:s närvaro i landet använde kvinnornas situation som argument. Kvinnorna skulle få rättigheter, slippa burka och förtryck. Flickor skulle få studera. Ja, allt skulle bli så bra för kvinnor och flickor tack vare USA.

I dag är terrorn mot Afghanistans kvinnliga befolkning på väg tillbaka. Flickskolor har bränts och förhandlingar om att lagstadga om inomäktenskapliga våldtäkter pågår på fullaste allvar.

Nu säger USA:s vicepresident Joe Biden att USA:s närvaro i Afghanistan går ut på att besegra al-Qaida och talibanerna. Upprätthållande av mänskliga rättigheter anser man tydligen vara en uppgift för någon annan.

Om USA verkligen vill åstadkomma förändring på talibanfronten borde man satsa på förändring inom Afghanistan. Förtrycket mot Afghanistans kvinnor och talibanernas makt i landet hänger ihop. En av de viktigaste åtgärderna för att skapa långsiktig förändring borde vara att förbättra de afghanska kvinnornas situation genom att ge dem utbildning mer makt.

Att gå in i ett land och skapa lugn genom vapenmakt fungerar temporärt. Om man är intresserad av en permanent omdaning krävs mer än muskler.

DN

Jämställdhet, Politik Afghanistan, kvinnorna i Afghanistan

Vad är det egentligen de predikar? Allt fler dagis väljer att bannlysa rosa, hjältesagor, dockor med mera. Målet är att sudda ut skillnader mellan könen och åstadkomma könsneutrala varelser. Ja, neutralitetshetsen är så påtaglig att det inte känns alldeles avlägset att bränna dockor, rosa föremål och annat som genusextremisterna stämplat med könsprägel på bål. Steget därpå kan tänkas bli kirurgiska ingrepp för att åstadkomma total homogenitet.

Eva Ärlemalm-Hagsér, adjunkt på Mälardalens högskola, har undersökt hur barns lekmiljö påverkar könsrollerna och kommit fram till att skogen är den bästa lekmiljön för barn eftersom den inte är könskodad. Men ärlig talat, hur såg det ut med jämställdheten på den tiden då ungarna inte hade annat än skogsmaterial att leka med? Vem har inte hört äldre människor säga att de före leksakernas tid, du vet, då när barnen vandrade flera mil till fots varje dag för att komma till skolan, minsann var hänvisade till stenar, kottar, stickor och en skopa fantasi och att det dög utmärkt åt dem? Nog har jämställdheten utvecklats till det bättre sedan dess? Och vad göra när flickorna bygger dockor av sina kottar och killarna bygger bilar eller leker krigslekar med sina? Ack, så lätt det är att könskoda en kotte.

Dessutom tycks tillämpning av genusvetenskap ofta resultera i att det som uppfattas som pojkigt blir norm medan det som genusvetarna flickstämplar skall utrotas. Tanja Bergkvist beskriver på Svenska Dagbladets ”Brännpunkt” hur förskolepersonal förbjuder flickorna att bära rosa dräkter med volanger under gymnastiklektionen. Alla ska bära shorts och t-shirts för alla ska se likadana ut. Liksom Bergkvist undrar jag varför inte alla kunde se likadana ut i rosa, volangprydda, dräkter i stället. Åtminstone varannan dag. Varför väljer man det traditionellt manliga klädesalternativet?

Jag börjar tro att genusforskningen är ett överflödigt, stolligt, nästan farligt fenomen i vårt samhälle. Det som behövs är respekt för alla individer och insikt om att alla är lika mycket värda oavsett om de gillar rosa, hjältesagor, prinsessor, bilar, bär shorts eller kjol. Svårare är det inte.

SvD

Blogginlägg som blivit Newsmillartiklar, Debatt, Jämställdhet genusvetenskap, Jämställdhet, könsneutralitet

Är Sverige ett jämställt land? Vi arbetar aktivt för att mammor och pappor ska dela lika på föräldraledighet och ansvar. De flesta delar lika på hushållssysslor. Såväl män som kvinnor förvärvsarbetar. Visserligen finns vissa orättvisor på lönesidan, alldeles för många kvinnor mördas alltjämt av sina äkta män, pojkvänner eller ex och samhället väljer ännu att kalla dessa mord för familjetragedier. Men på det stora hela, i synnerhet om man jämför med stora delar av världen kan vi räkna med ett förhållandevis jämställt leverne i Sverige. Särskilt om man uppfyller några av följande kriterier: Man, vit, etnisk svensk, sekulariserad kristen.

Är du kvinna och flykting sjunker dina chanser till jämställdhet till bottennivå. Misshandel, förföljelse, hedersvåld och mordhot är inget som öppnar Sveriges välkomnande portar. En man som lever under hot till följd av en poliskt aktiv bakgrund tycks ha betydligt större chanser att få uppehållstillstånd.

För en kvinna kan det vara en politisk handling att vägra bära slöja, inte vilja låta könsstympa sina döttrar, själv välja sin partner, vilja studera och arbeta, inte föda barn. Konsekvenserna kan bli minst lika allvarliga som för den som demonstrerar och uttrycker motstånd mot en förtryckande regim.

Jämställdheten är inte starkare än sin svagaste länk. När det gäller att hjälpa kvinnor som flyr våld är vi skamligt svaga. Det har 16-åriga Lollo fått erfara. Hon lever i skyddat boende sedan pappan dömts för att ha misshandlat henne. Pappan kommer att utvisas till Kroatien. Och gissa till vilket land Migrationsverket vill skicka Lollo! Japp, Kroatien! Hur tänkte Migrationsverket? Att misshandeln inte är Sveriges problem längre om man slänger ut både förövaren och offret? Till samma ställe spelar ingen roll? Inte vårt problem, som sagt? Eller?

Enligt flera sakkunniga kan Lollos säkerhet inte garanteras i Kroatien. Att hon är rom ökar inte hennes chanser att erhålla skydd. Romer är nämligen en mycket diskriminerad minoritetsgrupp i Kroatien.

Med tanke på svårigheterna att garantera kvinnliga svenska medborgares säkerhet i samband med det vi kallar familjevåld borde det inte vara så svårt att förstå att Lollo skulle leva tryggare i Sverige än i Kroatien, dit pappan utvisas.

Låt Lolla stanna! Hon får gärna bo hos mig!

Nyhetskanalen.se

Aftonbladet

Aftonbladet

Debatt, Diskriminering, Jämställdhet, Listen up!, Politik Diskriminering, Flyktingpolitik, Jämställdhet

Det tjatas om att det är synd om den jämställde mannen. Att han förlorat sin manlighet. Att jämställdhet är rena döden för lust och romantik. Let’s get real. Det är inte jämställdheten som gör den där självömkande mannen oattraktiv. Det är just hans hopplösa självömkan. Vem vill leva med någon som ständigt gnäller och tycker synd om sig själv och som dessutom tycks förvänta sig att någon annan ska fixa problemet åt honom?

Om männen förlorar sin manlighet till följd av jämställdhetens utbredning i samhället borde ju kvinnan, enligt logikens lagar, förlora sin kvinnlighet. Hör vi kvinnor klaga i dessa banor? Nej. När jag ser mig omkring ser jag kvinnor som är mer självständiga och har mer makt än deras förmödrar. Samtidigt förväntas vi vara sexiga, sminkade, snygga, smala, smarta, roliga och föda barn, amma, förvärvsarbeta och bidra med hälften av hushållskassan. Inga konstigheter. Ingen samhällsdebatt kring den saken. Vi klarar det där själva, både kvinnligheten och jämställdheten.

Kräver jämställdheten mer av män än av kvinnor? Knappast. Av biologiska orsaker slipper män graviditeter, förlossningar och ammande. Vad är lite pappaledighet och hushållssysslor i jämförelse? De män som påstår att jämställdheten kostar i manlighet borde försöka finna ut vad som felas i deras liv och ta itu med det i stället för att ägna sig åt detta eviga kverulerande som inte leder till något annat än kraschade förhållanden och ännu mer självömkan. Gör något konstruktivt i stället! Jämställdhet innebär inte förbud mot att göra saker som förknippas med de traditionella könsrollerna. Det är ok att reparera huset, meka med bilen, bjuda hustrun på krogen och så vidare. Men det är upp till er själva.

Det här är ett problem som uppfunnits av killar som känner sig ofullkomliga, förbisedda och omanliga. Att skylla sina egna brister på jämställdheten är helt enkelt bekvämt och ett sätt att frånsäga sig sitt eget ansvar genom att göra sig till offer. Trist, trist, trist!

Blogginlägg som blivit Newsmillartiklar, Debatt, Jämställdhet

Har följt en del av debatten som uppstod efter Jessica Zandéns och Cecilia Gyllenhammars text om bland annat svenska mäns förlorade manlighet.

Att det skulle krävas två kvinnor för att ge männen deras manlighet åter är väl bara det riktigt märkligt. Låter som något slags nationalmorsa-åt-Sveriges-söner-syndrom. Kan inte männen få sköta ens sin manlighet på egen hand?

Gyllenhammar och Zandén beskriver ett bröllop där männen i trettioårsåldern inte talade med dem utan i stället tog hand om sina ”bäbisar”. Hur en trettioårig nybliven pappa skulle bli manligare av att dumpa ungen för att i stället ägna sig åt Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar på bröllop begriper jag inte. Det låter nästan som att Zandén och Gyllenhammar är sura för att ”bäbisarna” stjäl de trettioåriga männens uppmärksamhet ifrån dem. Tur då att deras text blivit så uppmärksammad och omtalad! Det kanske kan kompensera något. Förresten, gick det inte att tala med ”bäbisarnas” mammor medan papporna vyssade?

Ett stycke i Gyllenhammars och Zandéns text kan jag inte låta bli att kommentera extra. Det gäller det där om ”ömhet i ett slag över munnen” och ”den magnifika kraften i ett försoningsknull”. Kan bara säga att om någon som påstår sig älska mig slår mig önskar jag honom många magnifika försoningsknull utförda av medfångarna på anstalten där han förtjänar att ruttna länge och långsamt!

Jag är så innerligt trött på hela diskussionen som går ut på att jämställdheten blir realitet på männens manlighets bekostnad. Snälla, jag förstår inte problemet! Jämställdhet innebär lika lön, rättigheter och så vidare. På vilket sätt skulle det kunna inverka negativt på maskuliniteten? Jag är medveten om att vissa, alltför många, män inte gör klassiskt manliga saker som att se till att tjejen kommer hem välbehållen genom att följa henne till porten, hålla upp dörrar och bära tunga saker åt kvinnor, bjuda på första dejten och så vidare. Men kom igen! Det är väl av ren tjurighet och lättja snarare än en följd av något slags jämställdhetsförtryck. En obstinat protest mot kvinnans ökade frihet och makt – mot jämställdheten. Inte särskilt manligt. Men vem bryr sig? Inte jag i alla fall för jag lider inte av nationalmorsasyndromet.

För mig är manlighet förknippad med trygghet. En man som är trygg i sig själv är lika manlig oavsett om han snyftar till ”Spårlöst försvunnen”, ger sitt barn välling, byter bildäck, syr en skjorta eller sparkar fotboll. En man som saknar den där inre säkerheten kan slåss, dricka mjöd och smaska flugsvamp – han blir inte manligare för det. I slutändan gäller den ekvationen för alla oss människor, oavsett könstillhörighet. Det handlar om grundläggande anständighet, empati och hur man behandlar sin omgivning. Allt det där avspeglar sig även i vårt biologiska skådespel kvinnor och män emellan.

Några länkar om Jessica Zandéns och Cecilia Gyllenhammars text:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3182286.ab

http://www.metro.se/se/article/2008/08/25/17/4032-45/index.xml
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/artikel_1620281.svd
http://www.expressen.se/Nyheter/1.1277859/vi-maste-vaga-vara-otrogna

Debatt, Jämställdhet

I dagarna har det stormat i jämställdhetsdebatten. Upprinnelsen är en rosa glass med glitter i pinnen som heter Girlie. Det har haglat hätska ord om hur flickor uppfostras till att gilla smink och rosa. Under debattens gång har jag fått en otäck känsla av att pojkars intressen är norm. En flicka som tycker om rosa, prinsessor, dockor, smink och annat som vi förknippar med flickighet är fel. En pojke som tycker om pojkiga saker som bilar, supergubbar och knallpulver är inte fel. Och en flicka som delar pojkens intressen är rätt.

Det där har fått mig att fundera. Vad spelar färger och leksaker för roll för jämställdheten i det stora sammanhanget? Har verkligen valet av leksaker, färg och glass något att göra med att kvinnor tjänar mindre pengar än män? Eller att i genomsnitt 16 kvinnor i Sverige per år dödas och åtskilligt fler misshandlas såväl fysiskt som psykiskt av sina makar, pojkvänner eller före detta sådana.

Förtjänar jag lägre lön och misshandel för att jag fascinerades av prinsessor och älskade rosa som barn? Hade jag varit mer framgångsrik om jag bara hade lekt mer med he-man och klätt mig i blått? Hade det varit mer olagligt att misshandla mig?

Har vi fastnat i en similidebatt om pseudojämställdhet och kvasifeminism? Medan det som verkligen spelar någon roll, det avgörande lämnas orört. Löneskillnader och våld mot kvinnor – allt bekvämt bortglömt medan män och pojkar görs till norm och ideal.

Debatt, Jämställdhet