FELDERMANIA

Hej, Kenneth Johansson!

”Ett tillgängligt samhälle är grundläggande för att nå alla människors lika värde. Min och Centerpartiets klara uppfattning och krav är att tillgängligheten ska förbättras. Vi ska ha ett samhälle som är tillgängligt för alla! Det är dags att trycka på speed-knappen i tillgänglighetsarbetet.”

Så sa du den 13 juni i år då du deltog och talade vid Marschen för tillgänglighet. Du berättade också att Centerpartiets stämma fastslagit att bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning ska betraktas som en diskrimineringsgrund och omfattas av diskrimineringslagstiftningen.

Där och då kändes det förhoppningsfullt att Centerpartiet som du tillhör, Socialdemokraterna som jag tillhör och samtliga riskdagspartier var eniga om tillgängligheten. Dina ord och din närvaro vägde särskilt tungt då du är ordförande i riksdagens socialutskott och leder LSS-kommittén som genomför en översyn av LSS-lagstiftningen och den personliga assistansen för personer med funktionsnedsättning.

Därför blev jag förvånad och bestört när Centerpartiets ungdomsförbunds ordförande Magnus Andersson gick ut i en debattartikel i Expressen och krävde att man ska ”sluta bygga så handikappvänligt”.

Jag fann hans argumentation bakåtsträvande, missvisande och illa rimmande med dina ord under Marschen för tillgänglighet. Medborgarna med funktionsnedsättning bär inte skulden för bostadsbristen och de höga boendekostnaderna. Att bygga otillgängligt skulle vara att medvetet ta ett steg tillbaka till ett diskriminerande samhälle. Något som skulle ha negativa konsekvenser för långt fler människor än de som idag lever med funktionsnedsättningar.

Att bygga tillgängligt handlar inte bara om personers med funktionsnedsättning rätt att bo utan om att man ska kunna umgås med alla. Inte minst om att personer utan funktionsnedsättningar ska kunna invitera vänner och familjemedlemmar med funktionsnedsättningar. I vårt kalla klimat är det nödvändigt att umgås hemma hos varandra.

För mig har alltid de första frågorna vid val av bostad varit ”Kommer min syster in? Finns det hiss hela vägen? Är dörröppningarna tillräckligt breda? Kan hon använda badrummet?” Min syster är rullstolsburen. Jag är gående. Att inte kunna bjuda hem min syster har aldrig känts som ett acceptabelt alternativ. Därför har utbudet på bostadsmarknaden varit ganska begränsat för min del. Så mycket enklare det hade varit om alla lägenheter hade varit tillgängliga.

Genom är bygga rätt kan man faktiskt bygga bort funktionsnedsättningar. Vi som känner någon i rullstol eller själva sitter i rullstol reflekterar inte över rullstolen förrän vi stöter på trappor och andra hinder. Eller inställningar av det slag som Magnus Andersson ger uttryck för i sin debattartikel.

Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är det självklart mer lönsamt att bygga rätt från början än att bygga om i efterhand.

Tillgänglighet är inte bara viktig i bostäder utan i hela samhället. Det är inte acceptabelt att bristande tillgänglighet hindrar personer med funktionsnedsättning från att kunna besöka vissa restauranger, hotell, affärer, rösta, studera eller få ett arbete.

Då jag skrev om det här på min blogg och läste andra som kommenterade Magnus Anderssons utspel förstod jag av kommentarerna att Anderssons syn på tillgänglighet delas av många unga centerpartister. En oroande utveckling enligt mig.

Med tanke på ditt deltagande vid Marschen för tillgänglighet, dina uppdrag i LSS-kommittén samt socialutskottet och att du tillhör Centerpartiet, vars ungdomsförbund Magnus Andersson företräder, förväntar jag mig nu omgående en kommentar och ett ställningstagande från din sida.

Vad kan vi förvänta oss av Centerpartiet när det gäller tillgängligheten i Sverige?

Med vänliga hälsningar

Aurora Felderman

Centerpartiet

Newsmill

Blogginlägg som blivit Newsmillartiklar, Debatt, Diskriminering, Funktionshinder, Politik Centerpartiet, Diskriminering, Funktionshinder, tillgänglighet

Josef Fritzls omgivning anade ingenting. För dem var han grannen, mannen i matbutiken, gubben på bussen, en vanlig samhällsmedborgare. Tills helvetet i hans källare avslöjades och han fick epitetet monster. Om du beskrivit Fritzls gärningar och berättat om Natascha Kampuschs erfarenheter för några år sedan hade nog ingen österrikare trott att människor just då erfor det du berättade om. Och jag kan inte tro att det sker här.

Än så länge känner vi inte till någon motsvarighet till Fritzl i Sverige. Om det beror på att någon sådan inte existerar säger jag tack och lov. Om det beror på att någon sådan inte avslöjats än är saken en annan. Skrämmande tanke.

Att sexuella övergrepp mot barn och incest förekommer i Sverige känner vi dock till. Ändå är det förvånansvärt tyst om det. Ämnet har tagits upp när det visat sig att någon blivit oskyldigt dömd. Men just i de fallen har ju övergreppen inte ägt rum. Tvivlen på att vuxna utsätter barn för så vidriga handlingar späs på av att ordet häxprocess används så frekvent vid de tillfällen då incest och sexuella övergrepp mot barn debatteras. Hela begreppet är förknippat med något luddigt, suspekt, abstrakt, skamligt och totalt obegripligt. Det lämnar utrymme för dubier kring om det ens förekommer. Ändå gör det ju det. Men det är så lätt att låta dubierna dominera eftersom sexualbrott mot barn är så hemskt att man önskar att de inte skedde.

Vi ser sällan offer för incest och sexuella övergrepp. De framträder nästan aldrig. Vi får inget facit på vad som hänt eller att det hänt. Inga ansikten på de drabbade. Att barn inte tillåts figurera offentligt är fullkomligt förståeligt och rätt. Men vuxna som råkat ut för övergrepp under barndomen framträder inte heller ofta. Om de gör det är de i hög utsträckning dimmade med förvrängda röster. Incest- och sexualbrottoffers identitet hemlighålls för deras egen skull och för gärningsmännens. Men anonymitet väcker misstro. Och frågan är om man egentligen skyddar någon på det sättet. Eller om man gör ont värre.

Med tanke på att statistiken visar att återfallsfrekvensen är väldigt låg bland dem som dömts för den här typen av brott är det av oerhörd vikt för hela samhället att finna förövarna och döma dem. För att skydda både dem och många, många offer. Att tysta ned och inte låtsas om förekomsten av incest och sexuella övergrepp mot barn gagnar inte någon. Varken gärningsmän eller offer.

Av respekt för Fritzls offer, hans barn, borde vi försöka göra vad vi kan för att undvika att något liknande får inträffa igen. I stället för att sätta upp skygglappar kan vi lägga oss vinn om att öka kunskapen och medvetenheten om sexuella övergrepp mot barn och incest. Det kräver större öppenhet i debatten vilket i sin tur förutsätter en elimination av de skamkänslor som i dag påförs offren. Det är vad vi kan göra om vi vill göra gott.

Milla på Newsmill!

Några artiklar om barns utsatthet:
Aftonbladet

SvD

DN

Newsmill

DN 2

Aftonbladet 2

Om fallet Fritzl:
Aftonbladet

DN

SvD

Sydsvenskan

GP

Blogginlägg som blivit Newsmillartiklar, Debatt Fritzl, incest, pedofili, sexuella övergrepp mot barn

Hugo Lagercrantz säger sig vara ledsen för att Jonas Franksson tolkar Lagercrantz debattartikel i DN 7/3/09 som ett ifrågasättande av funktionshindrades rätt att leva. Lagercrantz skriver på Newsmill 18/3/09 att han i decennier har ”arbetat med för tidigt födda barn och argumenterat för att man skall satsa mer resurser till denna vård, även om det leder till att fler barn överlever med funktionshinder”.

Men i sin debattartikel skriver Lagercrantz om att avsluta ”livsuppehållande respiratorbehandling om barnet är svårt hjärnskadat och bedöms exempelvis bli totalförlamat och med ytterst begränsad förmåga att kommunicera med omvärlden”. Flera gånger upprepar han att han anser det ”rimligt att avsluta livsuppehållande behandling innan det är för sent”. Vad han avser med ”för sent” förklarar han inte. I vårdsammanhang associerar jag ”för sent” till döden. Men att avsluta livsuppehållande åtgärder innan patienten dör låter allt annat än rimligt. Så vad menar professorn?

Vidare hävdar Hugo Lagercrantz i DN 15/3/09 att om man räddar alla barn kommer vissa av dem att få svåra liv. För att illustrera hur illa det kan gå berättar han om en för tidigt född pojke som räddats till livet. Pojken kunde spela dataspel och tala ganska normalt. Lagercrantz beskriver pojken som klumpig och därigenom hjälplös till följd av en neurologisk skada. Vidare berättar professorn i barnmedicin att pojkens mamma kände att pojken ödelagt hennes liv. Pojkens pappa, hennes make, hade lämnat henne. Hon fick inga fler barn och hennes karriär gick om intet. Kontentan av denna sorgliga skildring av ett barns verklighet är enligt Hugo Lagercrantz att föräldrar själva ska få välja om de vill behålla ett extremt för tidigt fött barn, med de risker för funktionsnedsättningar som det kan innebära.

Jag undrar om pojken, vars tragiska familjeförhållanden Lagercrantz använder som argument för att ge föräldrar möjlighet att avluta sina nyfödda barns liv, inte hade haft det lika illa oavsett funktionsnedsättningen. Att vissa föräldrar skyller sina egna missöden och tillkortakommanden på sina barn är inget nytt fenomen. Däremot sorgligt och tragiskt.

Det här öppnar upp för en ännu en dimension i debatten. Om endast barn som kan räkna med lyckliga liv ska få leva borde vi kanske också definiera vilka människor som ska tillåtas reproducera sig.

I sitt svar till Jonas Franksson skriver Lagercrantz att debatten egentligen handlar om hjärndöd hos spädbarn och att det är andra debattörer som tagit upp patienter med cancer eller hjärnskador i sammanhanget. Men en bit längre ner i artikeln hänvisar professor Lagercrantz till att han på DN Debatt skrev om ”patienter som inte är hjärndöda men ändå så svårt hjärnskadade att om de överlever kommer de att vara mer eller mindre mentalt frånvarande och kanske också lida svårt av multi­handikapp”. Han skriver också att hjärndödsbegreppet ofta inte är tillämpligt när det gäller spädbarn. Efter det konstaterandet framhåller Lagercrantz möjligheten att definiera mänskligt liv utifrån när människan kan anses ha en själ. Hela tiden framgår det av formuleringar som ”bedöms bli” och ”med största sannolikhet kommer att drabbas” att man inte med säkerhet kan avgöra vilka skador ett prematurt barn kommer att lida av senare i livet.

En aspekt som Lagercrantz tog upp på DN Debatt är den överbeläggning som skulle drabba intensivvårdsavdelningarna om man räddade fler för tidigt födda barn. I sitt svar till Jonas Franksson hävdar han att han inte ifrågasätter vården av barn som kan behöva 5-7 personliga assistenter för att övervaka respiratorvården hemma. Därmed antar jag att frågan om resurser inte ligger till grund för Lagercrantz åsikter om vilka liv som kan avvaras. Ett förtydligande som kan vara på sin plats är att 5-7 personliga assistenter inte tjänstgör samtidigt utan en åt gången.

Barnläkaren Hugo Lagercrantz framhäver att han ”ofta argumenterat för barnets rätt i kollision mot feminismen”. Jag förstår varken vad han menar med den frasen eller hur den passar in i debatten om dödshjälp och definitionen av vad som är ett värdigt liv. Faktum är att ju mer jag läser av Hugo Lagercrantz argumentation desto mindre begriper jag av vad han vill ha sagt.

Hugo Lagercrantz DN Debatt 7 mars

Hugo Lagercrantz DN 15 mars

Jonas Franksson Newsmill

Hugo Lagercrantz Newsmill

Jonas Franksson bloggar

Blogginlägg som blivit Newsmillartiklar, Debatt, Funktionshinder dödshjälp, eutanasi, Hugo Lagercrantz, värdigt liv

Nej, jag avser inte mafiosos. Den här bloggen ska handla om läkare och aktiv eutanasi.

En läkare vid Astrid Lindgrens barnsjukhus är häktad på sannolika skäl misstänkt för dråp på en nyfödd flicka. Barnläkare Hugo Lagercrantz anser att kammaråklagare Elisabeth Brandt skall ställas till svars för att hon utfärdat en häktningsordern. Han anser alltså att en kammaråklagare bör ställas till svars för att hon utfört sitt arbete som i det här fallet får till konsekvens att en kollega till Lagercrantz får stå till svars. Vissa skall tydligen stå till svars, andra inte, enligt Lagercrantz.

Kollegornas stöd för den häktade läkaren är massivt och Karolinska sjukhusets ledning har valt att ta emot färre patienter och ställa in ett antal operationer.

Hugo Lagercrantz efterlyser på lördagens DN Debatt att Statens medicinetiska råd, SMER, och Socialstyrelsen skall utforma ett dokument enligt metoder som tillämpats i Storbritannien för att ta fram riktlinjer när det gäller vård av svårt sjuka barn som bedöms bli multifunktionshindrade.

Lagercrantz skriver hela tiden om barn som bedöms bli eller med största sannolikhet kommer att drabbas. Han talar alltså om barn vars framtida livskvalitet man inte kan uttala sig säkert om. Det är just det där tvivlet som gör mig till motståndare till aktiv dödshjälp.

I början av sin artikel skriver Lagercrantz att många läkare avslutar livet för hjärnskadade barn som bedöms bli totalförlamade och få ytterst begränsad förmåga att kommunicera. Längre in i artikeln pekar han på möjligheten att definiera vad som är mänskligt liv, medvetande och när en människa har en själ i stället för att diskutera biologiskt liv.

Kan du definiera det? När fick du en själ? Vilka människor har själar och vilka har det inte? Det är svårt att mäta mänskligt liv. Alla värdesätter olika och de flesta skulle inte svara samma sak i dag som de skulle svara i morgon.

Min syster föddes alldeles för tidigt. Förlossningen var komplicerad och hon fick inget syre. I dag är hon rullstolsburen och behöver personliga assistenter för allt utom att tala och tänka. De som läst mina tidigare blogginlägg om henne har nog förstått att hon är min bästa vän och en person som jag anser är smartare än de flesta. Den här världen behöver henne. Och jag behöver min älskade syster. Jo, det har gått ganska bra för syrran. Men jag vet inte vilken medicinsk bedömning läkarna kunde göra om hennes framtid när hon vårdades i kuvös och respirator på neonatalen.

Det förbryllar mig att det är först nu, när läkarkåren sluter upp bakom sin dråpmisstänkta kollega, som de kräver riktlinjer från SMER och Socialstyrelsen. Avsaknandet av riktlinjer måste ju, enligt min tolkning av Lagercrantz debattartikel, dagligen innebära en närmast outhärdligt svår arbetssituation för barnläkare.

Nyligen debatterades aktiv dödshjälp i media. Bland annat diskuterade min syster Emelie ämnet i ”Kvällsöppet med Ekdal”. Men ingenstans hörde jag Lagercrantz eller någon annan framföra den här problematiken.

Vidare målar Lagercrantz upp ett scenario där missnöjda patienter och anhöriga drar läkare inför domstol och åklagare utfärdar häktningsorder som om det vore skräckvision av framtiden. Han menar att läkare avskräcks från att utföra intensivvårdsarbete.

Hugo Lagercrantz artikel lämnar massor av utrymme för tvivel. Både när det gäller diagnoser, hans inställning till aktiv dödshjälp och till rättsväsendet och dess rätt och plikt att granska även läkare ibland.

DN

Krassman – In your face

Jonas Franksson

Emelie Felderman – Söderböna.se

Björn Thorén

Blogginlägg som blivit Newsmillartiklar, Debatt dödshjälp, eutanasi

I dag på morgonnyheterna talas det om att färre personer läser papperstidningar. Att fler föredrar att konsumera nyheter på internet får till följd att tidningarna förlorar intäkter i så hög grad att de inte kommer att ha råd att ägna sig åt mer resurskrävande grävande och granskande journalistik.

Peter Wolodarski skriver på DN:s ledarsida om Seattles två stora tidningar som har svårt att överleva finanskrisen. Alex Jones, chef för pressinstitutet Shorestein, reducerar inte de nya internetmediernas kapacitet men menar att anställda journalister behövs för djupare granskning och uppföljning av nyheter. Jag tolkar hans uttalande som: Vem som helst kan leverera en nyhet men för kvalitativ undersökande, uppföljande journalistik krävs papperstidningsjournalister som arbetar för tidningsredaktioner och det kostar pengar. Shorestein hävdar också att tidningsjournalister skulle lägga grunden för vidare debatter i radio och tv.

Jag förstår resonemanget men känner inte helt igen mig. Kanske är Sveriges medier olika dem Shorestein lever med i USA. Enligt mig står sedan en tid radioprogrammet Kaliber för de mest intressanta, djupgående journalistiska granskningarna i Sverige. Jag är besviken på att papperstidningarna ligger efter andra medier när det gäller wallraffande arbeten.

Är det internetläsandet som hotar papperstidningarnas överlevnad? Eller är det i själva verket så att läsarna vänder sig till andra medier för att tidningarna blir alltmer likriktade och ointressanta i sin strävan efter objektivitet och därmed alltför sällan producerar djärva, debattskapande granskningar? För att de mest ger oss slätstrukna, ytliga reportage och nyhetsnotiser? Objektivitet hyllas ofta inom media men är för mig ett märkligt och motsägelsefullt begrepp i sammanhanget. Ja, rentav utopiskt. Redan i urvalsprocessen av vad som ska publiceras alternativt ratas går objektiviteten förlorad. Därtill kan vi lägga ägarnas vinstintressen.

Allt oftare är det bloggosfären som avgör vad som debatteras i både tv, radio och tidningar. Ett faktum som jag tolkar som ängslighet hos gammelmedierna. Som att de inte riktigt törs initiera debatten men gärna hakar på när det känns som ett säkert kort.

På sistone har jag börjat undra om konstfackstudenternas debattväckande kreationer är indikationer på samhällets törst efter och demokratins behov av den typen av provokation? Håller konstnärerna och bloggarna på att ta över gammelmediernas roll när det gäller att wallraffa och provocera fram debatt?

DN

Blogginlägg som blivit Newsmillartiklar, Debatt, Tv, tidningar, radio grävande, journalistik, konstfack, media, papperstidningar, wallraffa

En nära vän till mig skickades hem från S:t Görans psykiatrivård med orden ”det här är ingen hotellverksamhet”. Några dagar senare kunde vi läsa i tidningarna om hans självmord. Han var suicidal på riktigt. Ingen konstinstallation. Att han inte lever i dag trots att han sökte hjälp tyder på brister inom psykvården.

Jag känner inte till syftet med Anna Odells konstinstallation. Men när jag läser David Eberhards kommentar till händelsen kan jag inte annat än tycka att den ännu inte redovisade installationen är viktig.

För mig kan konst handla om många saker. Skönhet, banbrytande gränstänjande eller samhällsåskådning till exempel. Anna Odell har lyckats locka ur Eberhard uttalanden som vittnar om en förstelnad och gammalmodig människosyn. Två saker som inte hör hemma inom en verksamhet som har till uppgift att hjälpa några av samhällets mest utsatta medborgare.

För mig kan det absolut vara konst att i dagens stressade, självupptagna, hedonistiska samhälle testa medmänniskornas förmåga till empati, handlig och hjälpvillighet. Den åsikten verkar inte Eberhard dela att döma av vad han skriver på Newsmill.

Lobotomier, elchocker, tvångssterilisering är några av de experiment som pågått inom psykiatrin. I dag är det Zoloft, Remeron, Efexor och Cipramil som gäller. Nya försöksmetoder och trender tycks avgöra vilka behandlingsmetoder som är mest effektiva. Av historien kan vi konstatera att det som anses bäst i dag kanske inte är det som i framtiden kommer att betraktas som klokast och mest effektivt.

I dag lider var tjugonde svensk av depression och lika många äter antidepressiv medicin. Mellan 1100 och 1500 personer dör varje år på grund av självmord. Av dem har cirka 400 haft kontakt med sjukvården inom en sexmånadersperiod före självmordet. I ”Självmord 2006 anmälda enligt Lex Maria – En sammanställning av de beslut som har fattats t.o.m. mars 2007” pekar Socialstyrelsen på en rad systembrister och möjliga åtgärder inom den psykiatriska vården när det gäller självmord.

Att återspegla och bearbeta fenomen inom samhället är några av konstens uppgifter. I dag är psykisk ohälsa något vi talar mycket om. Att det tas upp inom konsten är helt naturligt.

Eberhard rabblar upp sin version av hur Anna Odells konstinstallation förlöpt och avslutar med ”För ojsan vad hon kommer kunna visa upp den slutna psykiatriska vårdens orättvisor genom sitt lilla (för skattebetalarna ganska kostsamma) tilltag”. I stället för en aggressivt defensiv reaktion hade jag förväntat mig konstruktiv självkritik, ödmjukhet och vilja till dialog av en psykiatriker som uppenbarligen anser att det finns missförhållanden inom den vård han ansvarar för.

Att avfärda en konstnär som försöker visa på hur man blir ett offer inom psykiatrin genom att kalla henne pajas och hänvisa till anställning på cirkus tyder på bristande insikt om verkligheten. Psykisk ohälsa är svårt. Att så många människor inte blir hjälpta och till och med dör trots vård inom psykiatrin bevisar hur svårt det är. Liksom historiska experiment inom psykvården som misslyckats fatalt. Då är ödmjukhet, öppenhet, samarbetsförmåga och förståelse för patienternas utsatta situation extra viktigt för att en positiv utvecklig ska kunna ske.

I stället för att öppna för en utvecklande dialog om psykvården skriver Eberhard att Anna Odell borde klippa sig och skaffa ett riktigt jobb. Ett uttryck från en tid då världen var betydligt mer fyrkantig och svartvit än i dag. Kulturell mångfald, synen på homosexualitet, jämställdhet, lagen mot barnaga, mindre och färre klasskillnader är exempel på enorma framsteg i vårt samhälle. Inom psykiatrin går utvecklingen tydligen betydligt trögare. Fortfarande sluter man sig inom de egna leden och viftar utan betänkligheter bort allt som kan leda till kritik Det har Anna Odells konstinstallation påvisat.

”Klipp dig och skaffa ett riktigt jobb”, Ta ” anställning på cirkus. Pajasar brukar jobba där.” ”Det här är ingen hotellverksamhet”. Exempel på konsten att avfärda. En diskussion om en av våra viktigaste verksamheter och en människa som sedan avslutade sitt liv.

DN

SvD

Aftonbladet kultur

Aftonbladet nyheter

Expressen

Newsmill

Blogginlägg som blivit Newsmillartiklar, Debatt Anna Odell, Konstfackseleven, psykiatrin

Vad är det egentligen de predikar? Allt fler dagis väljer att bannlysa rosa, hjältesagor, dockor med mera. Målet är att sudda ut skillnader mellan könen och åstadkomma könsneutrala varelser. Ja, neutralitetshetsen är så påtaglig att det inte känns alldeles avlägset att bränna dockor, rosa föremål och annat som genusextremisterna stämplat med könsprägel på bål. Steget därpå kan tänkas bli kirurgiska ingrepp för att åstadkomma total homogenitet.

Eva Ärlemalm-Hagsér, adjunkt på Mälardalens högskola, har undersökt hur barns lekmiljö påverkar könsrollerna och kommit fram till att skogen är den bästa lekmiljön för barn eftersom den inte är könskodad. Men ärlig talat, hur såg det ut med jämställdheten på den tiden då ungarna inte hade annat än skogsmaterial att leka med? Vem har inte hört äldre människor säga att de före leksakernas tid, du vet, då när barnen vandrade flera mil till fots varje dag för att komma till skolan, minsann var hänvisade till stenar, kottar, stickor och en skopa fantasi och att det dög utmärkt åt dem? Nog har jämställdheten utvecklats till det bättre sedan dess? Och vad göra när flickorna bygger dockor av sina kottar och killarna bygger bilar eller leker krigslekar med sina? Ack, så lätt det är att könskoda en kotte.

Dessutom tycks tillämpning av genusvetenskap ofta resultera i att det som uppfattas som pojkigt blir norm medan det som genusvetarna flickstämplar skall utrotas. Tanja Bergkvist beskriver på Svenska Dagbladets ”Brännpunkt” hur förskolepersonal förbjuder flickorna att bära rosa dräkter med volanger under gymnastiklektionen. Alla ska bära shorts och t-shirts för alla ska se likadana ut. Liksom Bergkvist undrar jag varför inte alla kunde se likadana ut i rosa, volangprydda, dräkter i stället. Åtminstone varannan dag. Varför väljer man det traditionellt manliga klädesalternativet?

Jag börjar tro att genusforskningen är ett överflödigt, stolligt, nästan farligt fenomen i vårt samhälle. Det som behövs är respekt för alla individer och insikt om att alla är lika mycket värda oavsett om de gillar rosa, hjältesagor, prinsessor, bilar, bär shorts eller kjol. Svårare är det inte.

SvD

Blogginlägg som blivit Newsmillartiklar, Debatt, Jämställdhet genusvetenskap, Jämställdhet, könsneutralitet

Än så länge existerar inte kravaller á la Paris i Sverige. Men om vi inte ser upp kan vi få uppleva den typen av upplopp vilken dag som helst, det är jag säker på efter att ha sett Uppdrag Granskning i SVT den 17 december.

Kan bränderna och oroligheterna i Rosengård liknas vid kravallerna i Paris för några år sedan? Nej, inte än. De som anlade bränder och kastade föremål mot poliser och brandmän är inte ens Rosengårdsbor, enligt polisen, utan redan kända fotbollshuliganer, husockupanter och demonstranter på jakt efter bråk.

Men det finns all anledning att inte pusta ut och blunda för situationen som mycket väl skulle kunna uppstå i Rosengård eller något annat segregerat område i Sverige. Efter gårdagens Uppdrag Granskning är jag övertygad om att Pariskravallerna skulle kunna bli verklighet även här.

Programmet följde upp ett reportage från bostadsområdet Herrgården på Ramels väg i Rosengård. Barnfamiljen Hussein som visar upp sitt hem för tv-teamet berättar att de betalar 6 200 kronor i månadshyra för den lägenhet som de delar med kackerlackor och annan ohyra, där mögel och fukt tagit över, kakelplattor rasar från väggarna och duschvattnet rinner rakt ner till grannen under. Sakina Mohieddin sätter fast en örontops i strömbrytaren för att tända taklampan under filminspelningen. Hon visar hur vattnet rinner in genom taket och genom väggarna. Under en plastmatta utanför hennes badrumsdörr gömmer sig en stor vattenpöl. Hos familjen Al Mansouri måste barnen läsa läxor på balkongen om de vill slippa kackerlackor i läxböckerna och sova med filtar som skydd över ansiktena. Pappan visar upp en lös vägg och krypande insekter överallt. Anticimex sanerar frekvent i området men säger att fastighetsägaren måste åtgärda fuktskador och utslitna köksinredningar för att eliminera skadedjuren.

Barnen som växer upp under sådana här förhållanden i Sverige måste känna sig oerhört utanför och övergivna av samhället. Risken är naturligtvis överhängande för att de utvecklar bitterhet, ja hat mot det samhälle som de upplever sig övergivna och svikna av. Om vi låter det ske är Pariskravallerna så nära att vi nästan kan röra vid dem.

Segregering, utanförskap, hat och kriminalitet hör ihop. I det långa loppet måste det vara mer ekonomiskt för Sverige att undvika kriminalitet genom förebyggande åtgärder än att försöka råda bot på redan utvecklad brottslighet. Att se till att barn i Sverige så långt det är möjligt har en god bostadsmiljö att växa upp i är väl det minsta man kan göra för att upprätthålla någon form av anständighet och undvika upplopp och förmodligen även annan kriminalitet.

Sydsvenskan

DN

SvD

SVT Uppdrag Granskning

Blogginlägg som blivit Newsmillartiklar, Debatt, Diskriminering, Politik, Tv, tidningar, radio Diskriminering, kravaller, Rosengård, utanförskap

Nej, mamma Scans funkar nog inte i pedagogiska sammanhang när det gäller barn. Men det tror jag inte att aga heller gör.

Såg Dokument inifrån: Förgrymmade ungar i går kväll på SVT2. Erik Sandberg tittade närmare på Supernannymetoderna. ”Go sit on the naughty-chair, please!” ”Sätt dig på skamstolen, är du vänlig!” Extremt utagerande, många gånger aggressiva barn drillas till lydnad och underkastelse till Supernannys instruktioner. Auktoritär uppfostran med inslag av artighet. Hon säger ju please.

Metoder, metoder och åter metoder säger jag bara. Jag har inga barn men väl hund och programmet kunde lika gärna ha handlat om metoder inom hundfostran. Hårda kontra mjuka metoder. Det tycks finnas en kategori extremt fyrkantiga människor som när ett urspårat behov av att dela in världen i antingen eller. Kanske kan man finna dem på den mjuka sidan men min erfarenhet är att de flesta av dem valt den hårda sidan om den skarpa gränsdragningen. Det faller sig nog naturligt att det blir så.

I programmet berättades om ett fall som jag läste om i tidningarna för några år sedan. En elev som inte ville avsluta snöbollskriget gav en lärare en örfil när han försökte avväpna eleven snöbollen. Läraren svarade med knytnävslag i elevens ansikte. Tre skador kunde dokumenteras. Alltså minst tre knytnävslag. I ett klipp från ett gammalt debattprogram sa nuvarande skolminister Jan Björklund att han visserligen inte kände till samtliga fakta men ändå inte kunde se att läraren gjort fel.

Själv har jag gått i många, många skolor. Jag har haft stränga lärare som misshandlade elever. Jag har haft lärare som var så mesiga att de tycktes be om ursäkt för sin existens. Men min bästa erfarenhet fick jag i privata Maria Elementarskola. Där rådde strikta regler om klädsel och uppförande. Men det fanns alltid, alltid utrymme för diskussion. Där upplevde jag för första gången att lärarna lyssnade på mig, tog det jag sa på allvar och respekterade mig. Så jag gjorde likadant i gengäld.

Jag tror verkligen att det stämmer att man får igen det man själv ger. Våld genererar mer våld och kärlek föder kärlek. Därför tycker jag att de där nannyprogrammen skulle bli så mycket intressantare och meningsfulla om man gick in på och tydligt betonade orsakerna bakom barnens beteende. I ett av programmen framgick det faktiskt att pojken som kallade sin mamma för fet kossa och liknande tillmälen hade en pappa som varje dag skrek skällsord till pojkens mamma. Med tanke på den aggressiva miljön undrar jag om mannen verkligen stannade vid att verbalt misshandla sin hustru. Men allt det där blev bara en framhostad bisats i programmet.

Vuxenvärlden har all makt. Barnen har inget val, inga möjligheter att påverka. Men de reagerar. Visst är det enklast för vuxenvärlden att avfärda barnen som manipulativa, elaka och våldsamma. Och visst är det mindre smärtsamt för oss att strunta i självrannsakan, orsaker och vår egen roll och eventuella skuld. Nej, det är mycket lättare att genom hot, våld och tvång försöka forma barnet till en varelse som behagar oss. Det här är en otäck trend som jag hoppas dör ut. Helst i går! Annars känns det inte så kul att sätta barn till världen.

Blogginlägg som blivit Newsmillartiklar, Debatt

Visst har ”Halal-tv”-tjejerna full rätt att vägra ta i hand när de hälsar. Liksom alla andra. Till exempel personer med grav bacillskräck. Men ta-i-hand-vägrarna får finna sig i att vi andra, som artigt sträcker fram våra händer för att hälsa känner oss förolämpade, avvisade och sårade där vi står med våra framsträckta händer och undrar vad det är för fel på oss. Om vi luktar illa, är motbjudande fula eller bara gör ett så korkat intryck att vi inte ens är värda att hälsas på genom ett vanligt handslag. Ta-i-hand-vägrarna får också acceptera att vi kommer att betrakta dem som ganska ohyfsade, kanske en aning stolliga typer när vi förstår att det inte är hos oss handskakare felet ligger utan att ta-i-hand-vägrarna har egna för oss mer eller mindre outgrundliga motiv till att inte fatta våra händer. Men det är fortfarande upp till var och en om man vill hälsa genom handskakning eller ej.

Att SVT gör handskakandet till en rasfråga när Carl Hamilton tar illa vid sig av att SVT:s programledare, nej, förlåt, jag menar ”huvudrollsinnehavare” vägrar ta i hand finner jag däremot häpnadsväckande fräckt. Om Carl Hamilton hade vägrat ta en muslimsk kvinna i hand hade jag blivit upprörd och stilla undrat om hans skäl kunde vara rasistiska. Jag hade förstått om en rasande debatt uppstått. Men det är faktiskt han som sträcker fram sin hand och blir avvisad när han ska medverka som gäst i ett SVT-program. I likhet med de flesta andra svenskar med alla möjliga etniska bakgrunder reagerar han negativt på det här bemötandet. Det kunde SVT nöja sig med att skildra. I stället antyddes med aningen för skarp tydlighet i ”Debatt”, som i torsdags var ovanligt rasande hätskt till och med för att vara ”Debatt”, att Hamilton skulle vara rasist.

Jag som bott i Italien där man hälsar genom kindpussar har aldrig sett någon italiensk programledare vägra kindkyssas. Ändå arbetar där programledare som härstammar från världens alla hörn. Om jag åker till Thailand bugar jag vördnadsfullt med huvudet enligt eras sed. Jag räknar med att jag måste bära slöja om jag flyttar till Iran eller om jag besöker moskén i Stockholm. Fotbollspelaren Chippen Wilhelmsson och hans flickvän Oksana Andersson har berättat i intervjuer att hon bär slöja och svart kappa i offentliga miljöer sedan hon flyttade med honom till Saudiarabien. Inget konstigt.

Vet inte vad följderna av att vägra bära slöja i Iran skulle bli. Att döma av vad mina väninnor med iransk bakgrund berättat skulle de vara långt värre än att bli betraktad som stollig och mäkta ohyfsad då man vägrar ta i hand i länder där det är så man hälsar. Men det är bara så det är där. Och så här är det här. Kärlek och respekt!

Blogginlägg som blivit Newsmillartiklar, Debatt